Witnessing the majesty

leave a comment »

Jag hade sökt mig till klipporna vid vattnet för att hitta en avsides plats att tillbringa natten på. Klipporna formade som en liten halvö en bit ut bort från resten av staden. Solen höll på att gå ner – snart skulle det vara becksvart runt mig, så jag skyndade mig för att duka fram det jag köpt på apoteket inne i stan för min tänkta operation: en spetsig pincett, sårdesinfektion, värktabletter. På undersidan av min fot hade jag sju svarta prickar, var och en en tagg från den sjöborre som jag klivit på i havet under dagen. Jag gjorde rent kring taggarna med sårdesinfektionen, började gräva med pincetten för att få ut dem. Insåg snart att det var lönlöst. Taggarna var onåbara, de hade trängt sig in i foten utan att ens ha lämnat några synliga öppningar i huden, och ju mer jag försökte få ut dem desto mer skadade jag bara foten och ökade risken för infektion. Så jag tog ett par värktabletter och lät det vara, gjorde i ordning min sovsäck och mitt liggunderlag istället. Marken var hård och vass, stack mig genom liggunderlaget, men det fick lov att duga, tänkte jag.

Mörkret lade sig över klipporna. Havet runt mig svartnade. På andra sidan den lilla bukten fanns det enda ljuset, den upplysta kyrkan Église Notre-Dame-des-Anges de Collioure. Folket hade försvunnit från gatorna, sorlet hade tynat bort. En ensam gatumusiker kom och satte sig utanför kyrkan och började spela på sin gitarr, långsamma, stillsamma melodier. Det var bara han och jag för ett långt tag, skilda av hundra meter vatten, och jag önskade att han skulle spela sina melodier för mig hela natten, men till slut försvann också han. Till höger om mig, i havets kompakta mörker som aldrig tycktes ta slut, anade jag någonting som rörde sig. Ett svagt ljud av något som närmade sig. En svart gummibåt rundade nästan ljudlöst klipporna, sedan en andra, en tredje. Ombord fanns gestalter som knappt syntes – mörkklädda gestalter med svartmålade ansikten. Franska specialstyrkor som hade sitt kommandoträningscenter i staden. Snart försvann de helt in i mörkret.

Mitt enda sällskap var kyrkklockorna som då och då klämtade för mig. För en stund var det behagligt, jag kunde tänka mig att tillbringa natten där. Men jag lyckades inte somna. Min fot bultade och smärtade, sovsäckens oväntade isoleringsförmåga fick mig att svettas och så fort jag drog ned dragkedjan för att släppa in luft beredde jag också väg för en svärm av myggor. Jag bestämde mig för att överge tanken på att sova och bege mig in till stadens gator istället. Jag rullade ihop min sovsäck, tog på mig mina skor igen, klättrade upp från min sänka och gick haltande över stranden till kyrkan och staden bakom den. Ett till gäng mörkklädda specialstyrkor i träning höll på att bära tjocka metallrör från en punkt till en annan. Då och då misslyckades de med sin tystnad när rören slog emot varandra eller marken och ett skarpt metalljud uppstod och ekade mellan husen. Annars var staden tom, tyst, livlös. Jag fortsatte min promenad till den andra stranden, den på andra sidan om borgen. Där var det fortfarande människor kvar. Ett gäng satt på en filt i sanden och åt och drack. Lite längre bort ett par som satt och pratade. I parken ovanför stranden stod några och spelade boule. Jag ställde mig mitt på stranden och tittade ut över vattnet. Jag kunde inte bestämma mig vad jag skulle göra. Tröttheten började komma över mig. Jag ville lägga mig ner, men ville samtidigt inte göra det mitt bland allt folk, jag ville ha något mer avskilt, men jag hade heller inte orken att gå omkring och leta efter något bättre. Så jag blev stående i ett par minuter, oförmögen att välja.

Sedan började jag gå därifrån ändå. Tänkte att jag kanske kunde hitta en bra plats på den första stranden. En man från gänget på filten sa något till mig när jag gick förbi dem. ”Sorry”, sa jag, ”I don’t speak french” och var beredd att fortsätta därifrån. Men mannen svarade på engelska, perfekt engelska, och frågade om jag ville göra dem sällskap för lite mat och vin. Jag var inte hungrig men kunde inte tacka nej. Det visade sig att de var från Nya Zeeland, mannen var en rugbyspelare som numera bodde i Collioure med sin flickvän. Vi pratade länge, de frågade om min vandring, var jag hade varit, vart jag skulle gå härnäst. Jag nämnde att jag klivit på en sjöborre under dagen. Rugbyspelarens ögon lyste upp: ”Did you pick it up and eat it? They’re delicious!”. Han tyckte att jag skulle sova på den strand vi var på av samma skäl som jag inte ville sova där: Det var mitt i den livligaste delen av stan. ”You’re in the middle of the city, you’ve got all the people here, the sunrise will be right in front of you, it’s perfect!”. Och i min trötthet köpte jag hans argument. Så efter att de plockat ihop sina saker och begett sig därifrån lade jag mig till rätta för att sova. Jag ställde in mig på att ignorera folket omkring mig, men såg ändå till att ha min kniv lättillgänglig om det skulle behövas (det gjorde det aldrig). Människor passerade förbi mig ovanför mitt huvud då och då. Folksamlingen uppe i parken växte sig större. De tjoade och skrattade, boulekloten slog mot marken. De höll på i timmar. Framåt 3-tiden var de fortfarande i full gång, och jag bestämde mig för att avbryta mina sovförsök ännu en gång och ta mig till den första stranden ändå. Boulespelarna var de enda som var vakna vid det här laget. Till och med specialstyrkorna var borta från stadens gator. Jag kom till den första stranden, lade mig ner utan att bry mig om att packa fram sovsäcken. Använde min kavaj som täcke. På andra sidan bukten hördes fortfarande boulespelarnas tjoanden. Och med tanken ”Vem spelar boule så här länge?” somnade jag till slut. När jag vaknade några timmar senare var solen på väg upp. Någon höll på att plocka ut stolar till ett kafés uteservering. Det var dags att fortsätta vandringen.

Written by Wedérus

12 december, 2016 at 16:07

Publicerat i Wederus

Sober nights, and Byron on my mind

leave a comment »

Jag kom att tänka på Berlin härom dagen. Månaderna där, livet där. Det märkliga är att jag knappt minns det. Jag gör mina saker nu, går runt i min vardag och sysslar med vad jag än sysslar med och Berlin påverkar mig inte. Jag har ingen relation till staden, längtar inte tillbaka, vet inte varför jag skulle få för mig att åka dit. Om jag skulle berätta min livshistoria för någon, lista händelser, gå igenom vad jag har gjort och varit med om, så finns det en risk att jag skulle glömma att nämna tiden där.

Cork var en milstolpe, inte sant? Girona var en dröm, eller hur? Men Berlin? Hela den vistelsen tycks ha kompartmentaliserats och försvunnit från mitt medvetande. Ett liv så frånskilt och annorlunda detta att det bara inte kan existera i samma tankevärld.

Det är också tjusningen. Ett komplett liv i miniatyrformat. Perfekt, färdigt. En tydlig början och ett klart slut. En värld i en värld. Och nu är den reducerad till en svag förnimmelse, knappt märkbar. Men i bakgrunden finns den där och utlöser plötsliga nostalgiska attacker varje gång RY X – Berlin eller någon av de andra Berlinlåtarna spelas.

Jag vill inte tillbaka. Men jag vill samla på mig fler världar, leva fler liv.

Written by Wedérus

7 november, 2016 at 14:09

Publicerat i Wederus

Your own sleepwalking man

leave a comment »

Är det inte så att det mest revolutionerande man kan göra är att arbeta? Efter att ha brutit med arbete och studier och alla krav och förväntningar, visar det sig att man med frihet bara kommer så långt. Det är gravt överskattat att alltid kunna göra det man känner för i stunden.

Man måste arbeta. Inte bara med det arbete som ger en inkomst, men också med det arbete som rör de och det man älskar. Den perfekta relationen kommer aldrig bara infinna sig utan man behöver arbeta enträget och dedikerat – också när man inte egentligen känner för det. Inte ens det man brinner för, det där kreativa, kommer man särskilt långt med om man förlitar sig för mycket på lusten att skapa. Vem som helst kan arbeta när lusten råkar falla sig på, men det krävs något särskilt för att kunna säga ”Idag känner jag inte för att jobba med min bok, men jag tänker göra det ändå” – eller om det gäller träning eller vad som helst.

Vi kan alla göra det vi har lust med. Det är först när man bestämmer sig för att arbeta med något och fortsätter även de dagar då man inte känner för det som man kommer nånstans.

Written by Wedérus

2 januari, 2016 at 23:51

Publicerat i Wederus

Find me sleeping on my feet

leave a comment »

När jag ser tillbaka på det här året och försöker sammanfatta det verkar det som om det först och främst handlat om återhämtning. Som om jag försökt få igen något jag förlorat, hitta tillbaka till en plats jag inte längre är på. En återhämtning från farmors död eller från Berlin. Eller bara ett försök att för en gångs skull hitta och behålla en stabil position i livet.

2015 har varit en väntan också. Förberedelse hade jag gärna kallat det, men det har snarare varit en väntan. Jag är beredd, men tiden är inte inne än. En väntan på att det ska bli dags att börja vandra de 100 mil som jag längtar så mycket efter. En väntan på nästa projekt.

Men livet har varit vänligt, det kastar mig bara utmaningar som jag klarar av och ibland entusiasmeras av. 2016 ska bli något annat. Mer av allt. Mer arbete, mer aktivitet, mer utmaning, mer kärlek.

Någonstans i bakhuvudet finns tanken att jag inte varit mig själv på sistone. Det är dags att ta itu med det.

Written by Wedérus

16 december, 2015 at 19:04

Publicerat i Wederus

Departure

leave a comment »

Det bruna pianot. Det ständigt ostämda pianot, bortom all räddning. Det med en skada i träet från en tegelsten som kastats in genom fönstret. Farmors piano, det som jag spelade på varje eller varannan gång jag var där. Farmor lagade maten, farfar knappade på sin skrivmaskin på övervåningen. Den världen, den värmen, den tryggheten, så avlägsen. Formella släktmiddagar som man klädde upp sig för. Bordsplacering, finporslin. Morfar håller tal. Farfar utbringar skålar för den som åstadkommit något på sistone. Ett avklarat prov, ett bra betyg, en examen, ett körkort, ett nytt jobb. Middagar som jag tog för givet, någonting konstant och evigt. Där runt bordet skulle vi alltid samlas, där visste man alltid vad man hade att vänta sig. Förrätten och efterrätten ändrades, men huvudrätten var alltid densamma. Alla hade sina roller. Efteråt samlades vi alltid i salongen. Salongen som var andra hälften av samma rum, där vi samlades runt det lilla bordet istället för det stora, satt i soffa och fåtöljer istället för på stolar. Salongen med pianot.

Efter att farmor dog blev det mitt. Var det än hamnar, var det än ska stå var jag än ska bo, kommer det vara en helig relik från en svunnen tid. En magisk portal till en annan värld. Att det inte går att få det stämt längre gör det bara mer magiskt, som om det tappade en kvalitet när farfar dog, när farmor dog, när middagarna upphörde; som om de toner som kommer från pianot nu är de sista spåren som finns kvar. Förvrängda, oklara spår, men fortfarande spår. Rester, magiska rester.

Written by Wedérus

12 oktober, 2015 at 13:59

Publicerat i Wederus

With tooth and claw we fight into this endless night

leave a comment »

Tankar på att lämna gör sig påminda i varje svagt ögonblick. I de stunderna är Stockholm ett sjunkande skepp som bör överges så snart som möjligt. Livet ska vara ett inferno av känslor, ilska och glädje och kärlek. Man ska vara rastlös, söka, söka, söka, försöka, försöka, försöka.

Det ska vara explosioner och drama. Världen ska rämna då och då, grundvalarna ska skaka. Man ska bli galen, galen, galen.

Written by Wedérus

11 september, 2015 at 13:53

Publicerat i Wederus

Lost as I may be in the fog of my own noise and triviality

leave a comment »

Det är som om jag jagar efter någonting fullständigt ouppnåeligt hela tiden. Som om jag envisas med att tro att om jag bara härdar ut, väntar, har tålamod, fortsätter satsa, vägrar ge upp så kommer livet visa sig vara magiskt. Jag vet, är så övertygad, om att livet är det, att universum i grund och botten är magiskt, att jag är villig att satsa allt på det. Allt måste betyda nånting. Allt, allt.

Tydligen har jag satsat så mycket energi på det på sistone att jag, när jag en sen natt för ett par veckor sedan satt på balkongen och tittade upp mot den klara stjärnhimlen, brast i gråt när jag såg ett stjärnfall. Ljudlöst och magiskt svischade den förbi och lämnade ett glödande spår efter sig för ett ögonblick. Det kom ett till stjärnfall, ett tredje, ett fjärde, ett tjugonde. Jag satt där och kunde inte tro mina ögon. Jag var så lättad. Äntligen ett tecken, äntligen någonting magiskt. Mina förväntningar för Perseiderna infriades. Jag väntade inte förgäves, jag blev inte besviken.

Jag har min tro och kämpar mot mina tvivel som om jag vore religiös. Men jag tror inte på någon gud. Jag tror bara att livet är så mycket mer än vad nån av oss kan föreställa sig eller drömma om. Livet måste vara så mycket mer. Det kan inte vara så att jag har för höga förväntningar, att jag inte är realistisk, att jag är naiv.

Så jag tänker: ”Jag ska bevisa att livet är magiskt”. Jag kommer inte nöja mig med någonting mindre. Inga reservationer, inga förbehåll, inga kompromisser. Misslyckas jag så försöker jag igen. Alltid.

Written by Wedérus

3 september, 2015 at 17:53

Publicerat i Wederus