The end of all our exploring

leave a comment »

Att successivt flytta gränserna till det okända framåt, kartlägga ny mark. Mitt liv är en expedition som bara kommit några meter in i djungeln. Vart bär det hän härnäst? Nästa destination, nästa riktning.

Annonser

Written by Wedérus

1 januari, 2019 at 16:39

Publicerat i Wederus

And know the place for the first time

leave a comment »

Är det inte väldigt tröttsamt med dessa ständigt återkommande misslyckade försök att styra upp livet, bli en bättre människa, sysselsätta sig med det man vill göra, skapa rutiner som man vill ska sätta prägel på sin vardag och sitt liv? Hela jävla tiden återkommer jag till det – men det är förstås inte det verkligt frustrerande och sorgliga, utan det värsta är naturligtvis hur jag också hela jävla tiden återkommer till att gå ifrån dessa initiativ. En vecka eller två av regelbundet tränande, och sen kommer jag av mig och befinner mig på villovägar i ett halvår. En vecka eller två av regelbundet skrivande, och sen glömmer jag bort mina ambitioner, hänger mig åt saker jag inte vill hänge mig åt, bara för att, igen, ett halvår senare återigen vakna till liv.

Lär jag mig inget? Vad ska jag behöva göra för att kuva mig själv fullständigt under mig själv? Följande scenario vore fullständigt sagolikt om det bara kunde vara en stabil företeelse över tid: Varje morgon (alternativt kväll, men det tycks mig mindre sannolikt) skriver jag tre A4-sidor på vilket projekt som helst. 1500 ord, 2000 ord, nånting sånt. På vad som helst. Det är inga otroliga krav tycker jag, ingenting som jag inte kan hantera, ingenting som är bortom min förmåga – tvärtom har jag flera gånger bevisat att jag kan ha en sådan vardag. Men ändå så rinner rutinerna bort mellan fingrarna på mig till förmån för oregelbundenhet, lättja och likgiltighet. Det är fienden, inte sant? Inte oregelbundenheten i sig, inte nödvändigtvis, men lättjan och likgiltigheten. Kanske nihilismen. Det är mer värdefullt om jag skriver än om jag slösar bort ett par timmar på tanklöst klickande på datorn. Det är en grundregel lika viktig som träning, lika viktig som socialt umgänge. Men det sociala umgänget behöver jag inte ens upphöja till regel eftersom det kommer naturligt, av sig självt. Känner jag mig utsvulten på umgänge så söker jag mig dit naturligt, det är en automatisk och självklar process som inte kräver särskilt mycket eftertanke eller ansträngning. Det är en fungerande, autonom mekanism. Bra! Men så de andra två då. Träning MÅSTE ske! Skrivande MÅSTE ske!

Dessa två är så kategoriska att jag inte känner mig det minsta sympatisk mot någon som helst undanflykt från mig själv. Det finns inga ursäkter till att undvika dem, det finns inga scenarion där de kan negligeras. Om jag fick diktera villkoren för mitt eget varande, tillsätta en extern kraft som vidmakthöll regelverket, så skulle jag inte ha några problem med att spika dessa regler för all min framtid. Varje dag SKALL det skrivas. Får det finnas undantag? Det ska det alltid få finnas, men vi pratar då om ett eller två undantagsfall per kvartal. Mer finns det varken utrymme eller fog för. Träning SKALL bedrivas varje vecka. 2-3 gånger i veckan är allt som behövs, och där finns det desto mindre skäl till undanflykter. Är man sjuk så minskar man intensiteten i tränandet efter behov, men man utesluter den inte.

Träna, skriva, umgås, äta, dricka. Dessa är mina obligatorium.

Så finns också en återkommande tanke hos mig själv att jag enbart, vid varje givet tillfälle i livet, kan ägna mig åt en syssla. På varje given dag ägnar jag mig åt en liksom extracurricular activity. Jag jobbar, och sen antingen skrivande eller tränande eller valfri social syssla. Det är ingenting konstigt med att det av naturliga skäl faller sig på det sättet i och med att dygnets timmar är begränsade och kravet på sömn är mer eller mindre konstant. Naturligtvis vore det trevligt om jag utöver arbete bara hade en sidosyssla: träning, skrivprojekt, eller exempelvis studier. Men det verkar finnas en sorts imaginär barriär i mitt tänkande och planerande som utesluter allt annat än den enda syssla som råkar vara prioriterad för stunden. Alltså om jag är särskilt mån om att träna i en period så medför det som konsekvens att jag måste stagnera inom skrivandet. Ett slags nollsummespel där min totala utveckling i varje givet ögonblick upplevs ligga på ett nettovärde av exakt just noll. Går jag framåt i träning så går jag bakåt i produktivitet, och vice versa, vilket gör att allt liksom nullifieras. Jag har en tendens att alldeles för lättvindigt, inför varje nytt projekt – vad det än rör sig om – bereda plats för det nya tilltänkta projektet genom att dra in på andra sysslor innan jag ens börjat med den nya sysslan. I själva verket behövs det inte alls utan är förmodligen bara en variant av prokrastinering – istället för att arbeta med arbetet i sig så arbetar jag med att förbereda inför arbetet i sig: jag ändrar om i min kalender, möblerar om i lägenheten för att skapa de perfekta omständigheterna för det tänkta arbetet, beställer material som kan tänkas komma mig till pass, osv. Allt detta långt innan det ens finns fog för det. Varför inte bara sätta igång och sen se vart arbetet bär mig och vilka justeringar och anpassningar jag behöver göra under arbetets gång?

När det gäller vandrandet, det fysiska, faktiska vandrandet förhåller jag mig ju på ett diametralt motsatt sätt. Där vill jag tvärtom undvika att planera och införskaffa nya prylar och kläder etc. Där vill jag börja med fel förutsättningar eller inte optimala förutsättningar – dels av en form av trots gentemot all upphaussning av vikten av förberedelse, dels under parollen att det krävs ett mått av slump och överraskning för att riktiga äventyr ska kunna manifestera sig, dels av ett juvenilt självhandikappande som försäkrar mig mot att behöva bära det fulla ansvaret om expeditionen i fråga skulle misslyckas fatalt (dvs.: om jag är dåligt förberedd och misslyckas så kan jag tänka att jag naturligtvis misslyckades eftersom jag var dåligt förberedd, men om jag lyckas så kan jag attribuera lyckandet till min egen förmåga eftersom jag lyckats trots att jag var dåligt förberedd). Det här är ett synsätt som, på gott och ont, representerar mig mycket bättre eller åtminstone på ett sätt som jag är mer bekväm och nöjd med. Så varför kan jag inte betrakta kreativa projekt på samma sätt? Dyk in i det, vårdslöst och arrogant, ta konsekvenserna sen. Skriv och arbeta furiöst. Jag tar ändå fram datorn det första jag gör på morgonen – varför inte skriva direkt då? Jag avslutar ändå kvällen framför datorn – varför inte skriva också då?

Men jag vet också varför jag fallerar, varför jag avviker från dessa mål jämt och ständigt. Det är själva filosofin. Jag har svårt för att behålla känslan av värde i att producera eller att vara kreativ. Det som känns meningsfullt växlar med tiden mellan ett antal olika dimensioner i livet. Att producera är en sådan dimension, en annan är fysisk träning, en tredje är umgänge, en fjärde är kunskap och färdigheter, en femte är upplevelser, erfarenheter och resor. Därmed är det inte märkligt att jag då och då upplever långa skov av att inte prioritera produktivitet. Det kan i stunder kännas överväldigande meningslöst att producera och samtidigt överväldigande meningsfullt att, säg, lära mig mer japanska eller träffa en viss människa. Så kanske ska jag ändå inte vara så hård mot mig själv utan snarare söka förklara min tillvaro och mina ambitioner efter ett cykliskt skeende där de olika dimensionerna belyses under olika tidsperioder. Faktum kvarstår, nog, dock att produktivitetsdimensionen är den som jag är minst nöjd med när jag väl finner den meningsfull. Visst, jag kan då och då känna till exempel (och som jag gjort kanske så länge nu som ett drygt år) att jag karriär- och utbildningsmässigt inte nått så långt som jag skulle vilja, att jag behöver göra mer av mitt liv på den fronten, att min högsta prioritet är att skaffa ett riktigt och ansvarsfullt jobb, etc. Men det missnöjet ter sig så mycket mer ytligt eller till och med falskt att jag inte kan ta det på riktigt lika stort allvar som produktiviteten. Om jag föreställer mig själv på höjden av min potentiella karriär som, säg, professor i psykologi, så ter sig den bilden oerhört lockande, förstås, men samtidigt undermålig såvida den inte också innefattar ett stort mått av kreativitet vid sidan av. Om jag däremot föreställer mig själv på höjden av min potentiella produktivitet där jag slutför alla de projekt jag får för mig, skriver mina filmmanus, mina pjäser och alla mina romaner, satsar helhjärtat på konsten i vilken riktning den än för mig, så är den bilden i sig självt mer komplett – där spelar det inte så stor roll om jag är lyckad eller inte, om jag har ett tillfälligt skitjobb som huvudsysselsättning eller inte, så länge jag faktiskt gör de saker som jag får för mig att göra. Jag vet inte vad slutsatsen av allt detta blir, men tydligt är åtminstone att karriär inte är fullt så viktigt som jag har fått för mig den senaste tiden, även om det fortfarande är viktigt.

Ett annat sätt att se på det är att betrakta alla dessa dimensioner som i grund och botten produktiva/kreativa. Gränsdragningen är ändå väldigt svår mellan vad som är ett kreativt projekt och vad som är vilket annat projekt som helst. Kan inte allt ses som kreativa projekt? Allt föranleds av en begynnande vision som ger en allmän bäring. Oavsett om det är en resa, en språkkurs, en roman eller ett yrke – föds inte alla dessa idéer på samma sätt och bör behandlas och betraktas på samma sätt? Det som är svårt att förlika sig med då är bara att även om det är tekniskt sant så är det ändå svårt att komma undan hierarkier inom projekten. Att ägna ett halvår av sitt liv åt en vandring till exempel må vara givande på alla möjliga sätt, men efteråt finns ingen produkt, inga konkreta effekter. Satsar man på att lära sig ett nytt språk så har man åtminstone kunskapen, skriver man en bok så har man åtminstone boken. Så då har vi en ny hierarki där det går att tolka allt som kreativa projekt, men dela in de kreativa projekten i sådana som mynnar ut i en kvarstående effekt eller produkt och de som enbart existerar i den själva stund som de pågår. Men för att komplicera det hela ännu mer så är ju även de produktlösa projekten oumbärliga eftersom livet framför allt ska levas. Därmed är det inte nog med att vara produktiv, lära sig saker, umgås med människor, ta hand om sin kropp, utan man behöver dessutom utöver allt detta uppskatta sin existens och ta vara på den och kunna hänge sig åt njutning och vad som skulle kunna kategoriseras som spiritualism. För vad är vitsen med att omge sig av otaliga egenproducerade alster om man missar själva livet?

Med andra ord är det svårt att balansera alla faktorer och både pressa sig själv framåt samtidigt som man tar hand om sig själv, belönar sig själv. Egentligen, när allt kommer omkring, så tror jag att jag är nöjd med mig själv så länge jag är mer aktiv än jag är inaktiv. Det passiva konsumerandet av media är det värsta, det som slukar alldeles för många timmar. Jag har ingen smartphone längre, har ingen Tv eller något Tv-spel längre, men själva Internettillgången hemma förslöar mig alldeles för mycket. Inte kommunicerandet med vänner, inte serietittandet heller, men det slumpartade zappandet mellan flikar på Internetläsaren, mellan olika nyhetssidor, mellan olika youtubeklipp och scrollandet genom olika sociala flöden. Det är jag redo att skära bort helt och hållet. Det passiva och tanklösa konsumerandet måste väck.

Men tills jag hittar ett bra sätt att begränsa min Internettillgång på så får jag försöka stärka mina rutiner och min disciplin. Jag försöker ännu en gång. Återigen: skrivandet måste ske varje dag, under vilka former spelar ingen roll, för vilket projekt spelar ingen roll – det må vara en roman eller en novell eller en artikel eller ett blogginlägg eller ett dagboksinlägg, bara det skrivs. Sen kommer förstås igen tankarna på att jag skulle behöva ett mer stabilt och regelbundet jobb för att kunna ha en stabil och regelbunden skrivsyssla. Det må vara sant, det kanske skulle underlätta otroligt – sannolikt skulle det det – men till dess kan jag inte acceptera en stagnation bara för det. Det finns inga undanflykter, skrivandet måste fortgå, ständigt och furiöst. Ständigt och furiöst.

Written by Wedérus

31 juli, 2018 at 01:38

Publicerat i Wederus

Worked and worked until his body ached

leave a comment »

Förmiddagarna tillbringar jag med en filt och en kopp kaffe ute på balkongen. Känner mig som Hans Castorp på sitt sanatorium i alperna. Den friska luften gör mig gott. Några månader eller år här uppe kommer göra underverk för hjärtat.

Written by Wedérus

6 oktober, 2017 at 12:55

Publicerat i Wederus

Some bitter awakening this has been

leave a comment »

Plötsligt fann jag mig själv liggande i arkivet på sjätte våningen i stadshustornet. I brist på annat hade jag lagt mig på det enorma lock som täcker det avgrundsdjupa hål som löper genom hela tornet. Världen snurrade omkring mig, hjärtat bultade frenetiskt – var jag nära att svimma eller spy eller dö? I stunden kunde jag inte avgöra vad som höll på att hända. Eller var det psykologiskt? Panikångest? Men jag kände mig ju lugn? Och sen ännu en tanke: kommer locket under mig att hålla? Hur mycket vikt är det byggt för? Jag låg där och försökte stoppa snurrandet samtidigt som jag föreställde mig själv braka igenom locket och falla handlöst till våningen under. En skiva metall ifrån att försvinna ner i avgrunden. En passande metafor.

Vi spolar framåt till några dagar senare. Jag ligger ner igen, den här gången på en brits på vårdcentralen i Blackeberg, elektroder på bröstet, uppkopplad till en maskin vänd bort från mig. Sköterskan ber mig slappna av, tänka på nåt behagligt. Jag tänker på en Rockefeller Martini. Läkaren kommer in. Blodtrycket som tagits tidigare hade ändå varit perfekt (läkarens ordval), pulsen hade ändå varit fantastisk (mitt ordval), så jag beredde mig på ett ”Utmärkt! EKG:t visar att du är en frisk och spektakulär människa!”. Därför kunde jag knappt ta in det när hans mun istället formade orden ”Ditt EKG ser inte helt bra ut. Du behöver åka upp till Sankt Görans på en gång”. Jag fick vänta i korridoren på att han skulle skriva en remiss åt mig. En tant satt redan där och väntade. Snart kom han ut och hämtade mig ”Thomas, kom in”, sa han, och visade in mig till hans mottagningsrum. Tanten bakom mig klagade: ”När får jag komma in då?”. Läkaren svarade kallt: ”Snart. Vi tittar på ditt öra snart.”, och stängde dörren om oss. En känsla av nödsituation. Han stod där med ett kuvert i handen. ”Här”, sade han, ”ta det här kuvertet och åk på en gång till akuten på Sankt Görans och visa upp det. Jag har pratat med kardiologen, de är beredda på att du kommer in.” Sen fortsatte han med att berätta vad han hade sett på mitt EKG. Q-vågor. Ödesdigra Q-vågor som tyder på att jag kan ha haft en hjärtinfarkt.

Jag sätter mig på tunnelbanan. Funderar. Kan det ha varit en hjärtinfarkt jag fick i tornet den där dagen? Vad innebär det? Vad gör jag med den informationen? Hur ska jag förändra mitt liv? Kommer jag kunna dricka fler Rockefeller Martinis? Jag känner mig förvirrad, glömmer bort i perioder var Sankt Görans sjukhus ligger, vid vilken station man ska gå av, hur man byter till blåa linjen. Framme vid sjukhuset vandrar jag fram och tillbaka längs byggnaden tills jag hittar entrén till akuten. Anmäler mig i receptionen, lämnar över kuvertet, sätter mig ner och väntar. ”Thomas”, ropar en röst efter nån minut. Jag ser mig omkring. Ingen i närheten. Inbillade jag mig? ”Här är jag”. Kvinnan i receptionen står och vinkar. Jag går dit. ”Är det okej om vi berättar att du är här om nån frågar?”, undrar hon. ”Ehm….”, svarar jag. Det blir tyst en stund. ”Vad sa du?”, frågar jag. Hon upprepar, jag svarar ja. Jag kommer in i ett annat väntrum. ”Thomas”, ropar en röst efter nån minut. Jag ser mig omkring. Ingen i närheten. Igen?? ”Här är jag”. En sköterska står och vinkar i dörröppningen. Jag följer med henne till nästa rum.

Vi spolar framåt. Jag ligger på en brits igen. En fransman till kardiolog tittar på mitt hjärta med ultraljud, vänder skärmen så jag kan se hjärtat slå. Han berättar hur hjärtat funkar och hur piggt och friskt just mitt är. Jag mumlar nånting om Q-vågor. Han kontrar med ”Det där kan du glömma” med sin franska brytning och sätter igång och berättar varför. Sen kommer provsvaren från ett blodprov som togs när jag kom in. Allt ser normalt ut, allt är bra. Jag är frisk. Fransmannen råder mig att inte jobba så mycket. Vi skakar hand och säger hejdå. Jag går till caféet i huvudentrén, köper en kaffe, sätter mig ner och tittar på patienter som kommer och går. Jag rensar kalendern, sjukskriver mig för en vecka framåt. Okej, nya premisser, tänker jag. Jag är inte odödlig. Nånting måste förändras.

Written by Wedérus

4 oktober, 2017 at 16:55

Publicerat i Wederus

Witnessing the majesty

leave a comment »

Jag hade sökt mig till klipporna vid vattnet för att hitta en avsides plats att tillbringa natten på. Klipporna formade som en liten halvö en bit ut bort från resten av staden. Solen höll på att gå ner – snart skulle det vara becksvart runt mig, så jag skyndade mig för att duka fram det jag köpt på apoteket inne i stan för min tänkta operation: en spetsig pincett, sårdesinfektion, värktabletter. På undersidan av min fot hade jag sju svarta prickar, var och en en tagg från den sjöborre som jag klivit på i havet under dagen. Jag gjorde rent kring taggarna med sårdesinfektionen, började gräva med pincetten för att få ut dem. Insåg snart att det var lönlöst. Taggarna var onåbara, de hade trängt sig in i foten utan att ens ha lämnat några synliga öppningar i huden, och ju mer jag försökte få ut dem desto mer skadade jag bara foten och ökade risken för infektion. Så jag tog ett par värktabletter och lät det vara, gjorde i ordning min sovsäck och mitt liggunderlag istället. Marken var hård och vass, stack mig genom liggunderlaget, men det fick lov att duga, tänkte jag.

Mörkret lade sig över klipporna. Havet runt mig svartnade. På andra sidan den lilla bukten fanns det enda ljuset, den upplysta kyrkan Église Notre-Dame-des-Anges de Collioure. Folket hade försvunnit från gatorna, sorlet hade tynat bort. En ensam gatumusiker kom och satte sig utanför kyrkan och började spela på sin gitarr, långsamma, stillsamma melodier. Det var bara han och jag för ett långt tag, skilda av hundra meter vatten, och jag önskade att han skulle spela sina melodier för mig hela natten, men till slut försvann också han. Till höger om mig, i havets kompakta mörker som aldrig tycktes ta slut, anade jag någonting som rörde sig. Ett svagt ljud av något som närmade sig. En svart gummibåt rundade nästan ljudlöst klipporna, sedan en andra, en tredje. Ombord fanns gestalter som knappt syntes – mörkklädda gestalter med svartmålade ansikten. Franska specialstyrkor som hade sitt kommandoträningscenter i staden. Snart försvann de helt in i mörkret.

Mitt enda sällskap var kyrkklockorna som då och då klämtade för mig. För en stund var det behagligt, jag kunde tänka mig att tillbringa natten där. Men jag lyckades inte somna. Min fot bultade och smärtade, sovsäckens oväntade isoleringsförmåga fick mig att svettas och så fort jag drog ned dragkedjan för att släppa in luft beredde jag också väg för en svärm av myggor. Jag bestämde mig för att överge tanken på att sova och bege mig in till stadens gator istället. Jag rullade ihop min sovsäck, tog på mig mina skor igen, klättrade upp från min sänka och gick haltande över stranden till kyrkan och staden bakom den. Ett till gäng mörkklädda specialstyrkor i träning höll på att bära tjocka metallrör från en punkt till en annan. Då och då misslyckades de med sin tystnad när rören slog emot varandra eller marken och ett skarpt metalljud uppstod och ekade mellan husen. Annars var staden tom, tyst, livlös. Jag fortsatte min promenad till den andra stranden, den på andra sidan om borgen. Där var det fortfarande människor kvar. Ett gäng satt på en filt i sanden och åt och drack. Lite längre bort ett par som satt och pratade. I parken ovanför stranden stod några och spelade boule. Jag ställde mig mitt på stranden och tittade ut över vattnet. Jag kunde inte bestämma mig vad jag skulle göra. Tröttheten började komma över mig. Jag ville lägga mig ner, men ville samtidigt inte göra det mitt bland allt folk, jag ville ha något mer avskilt, men jag hade heller inte orken att gå omkring och leta efter något bättre. Så jag blev stående i ett par minuter, oförmögen att välja.

Sedan började jag gå därifrån ändå. Tänkte att jag kanske kunde hitta en bra plats på den första stranden. En man från gänget på filten sa något till mig när jag gick förbi dem. ”Sorry”, sa jag, ”I don’t speak french” och var beredd att fortsätta därifrån. Men mannen svarade på engelska, perfekt engelska, och frågade om jag ville göra dem sällskap för lite mat och vin. Jag var inte hungrig men kunde inte tacka nej. Det visade sig att de var från Nya Zeeland, mannen var en rugbyspelare som numera bodde i Collioure med sin flickvän. Vi pratade länge, de frågade om min vandring, var jag hade varit, vart jag skulle gå härnäst. Jag nämnde att jag klivit på en sjöborre under dagen. Rugbyspelarens ögon lyste upp: ”Did you pick it up and eat it? They’re delicious!”. Han tyckte att jag skulle sova på den strand vi var på av samma skäl som jag inte ville sova där: Det var mitt i den livligaste delen av stan. ”You’re in the middle of the city, you’ve got all the people here, the sunrise will be right in front of you, it’s perfect!”. Och i min trötthet köpte jag hans argument. Så efter att de plockat ihop sina saker och begett sig därifrån lade jag mig till rätta för att sova. Jag ställde in mig på att ignorera folket omkring mig, men såg ändå till att ha min kniv lättillgänglig om det skulle behövas (det gjorde det aldrig). Människor passerade förbi mig ovanför mitt huvud då och då. Folksamlingen uppe i parken växte sig större. De tjoade och skrattade, boulekloten slog mot marken. De höll på i timmar. Framåt 3-tiden var de fortfarande i full gång, och jag bestämde mig för att avbryta mina sovförsök ännu en gång och ta mig till den första stranden ändå. Boulespelarna var de enda som var vakna vid det här laget. Till och med specialstyrkorna var borta från stadens gator. Jag kom till den första stranden, lade mig ner utan att bry mig om att packa fram sovsäcken. Använde min kavaj som täcke. På andra sidan bukten hördes fortfarande boulespelarnas tjoanden. Och med tanken ”Vem spelar boule så här länge?” somnade jag till slut. När jag vaknade några timmar senare var solen på väg upp. Någon höll på att plocka ut stolar till ett kafés uteservering. Det var dags att fortsätta vandringen.

Written by Wedérus

12 december, 2016 at 16:07

Publicerat i Wederus

Sober nights, and Byron on my mind

leave a comment »

Jag kom att tänka på Berlin härom dagen. Månaderna där, livet där. Det märkliga är att jag knappt minns det. Jag gör mina saker nu, går runt i min vardag och sysslar med vad jag än sysslar med och Berlin påverkar mig inte. Jag har ingen relation till staden, längtar inte tillbaka, vet inte varför jag skulle få för mig att åka dit. Om jag skulle berätta min livshistoria för någon, lista händelser, gå igenom vad jag har gjort och varit med om, så finns det en risk att jag skulle glömma att nämna tiden där.

Cork var en milstolpe, inte sant? Girona var en dröm, eller hur? Men Berlin? Hela den vistelsen tycks ha kompartmentaliserats och försvunnit från mitt medvetande. Ett liv så frånskilt och annorlunda detta att det bara inte kan existera i samma tankevärld.

Det är också tjusningen. Ett komplett liv i miniatyrformat. Perfekt, färdigt. En tydlig början och ett klart slut. En värld i en värld. Och nu är den reducerad till en svag förnimmelse, knappt märkbar. Men i bakgrunden finns den där och utlöser plötsliga nostalgiska attacker varje gång RY X – Berlin eller någon av de andra Berlinlåtarna spelas.

Jag vill inte tillbaka. Men jag vill samla på mig fler världar, leva fler liv.

Written by Wedérus

7 november, 2016 at 14:09

Publicerat i Wederus

Your own sleepwalking man

leave a comment »

Är det inte så att det mest revolutionerande man kan göra är att arbeta? Efter att ha brutit med arbete och studier och alla krav och förväntningar, visar det sig att man med frihet bara kommer så långt. Det är gravt överskattat att alltid kunna göra det man känner för i stunden.

Man måste arbeta. Inte bara med det arbete som ger en inkomst, men också med det arbete som rör de och det man älskar. Den perfekta relationen kommer aldrig bara infinna sig utan man behöver arbeta enträget och dedikerat – också när man inte egentligen känner för det. Inte ens det man brinner för, det där kreativa, kommer man särskilt långt med om man förlitar sig för mycket på lusten att skapa. Vem som helst kan arbeta när lusten råkar falla sig på, men det krävs något särskilt för att kunna säga ”Idag känner jag inte för att jobba med min bok, men jag tänker göra det ändå” – eller om det gäller träning eller vad som helst.

Vi kan alla göra det vi har lust med. Det är först när man bestämmer sig för att arbeta med något och fortsätter även de dagar då man inte känner för det som man kommer nånstans.

Written by Wedérus

2 januari, 2016 at 23:51

Publicerat i Wederus