Worked and worked until his body ached

leave a comment »

Förmiddagarna tillbringar jag med en filt och en kopp kaffe ute på balkongen. Känner mig som Hans Castorp på sitt sanatorium i alperna. Den friska luften gör mig gott. Några månader eller år här uppe kommer göra underverk för hjärtat.

Annonser

Written by Wedérus

6 oktober, 2017 at 12:55

Publicerat i Wederus

Some bitter awakening this has been

leave a comment »

Plötsligt fann jag mig själv liggande i arkivet på sjätte våningen i stadshustornet. I brist på annat hade jag lagt mig på det enorma lock som täcker det avgrundsdjupa hål som löper genom hela tornet. Världen snurrade omkring mig, hjärtat bultade frenetiskt – var jag nära att svimma eller spy eller dö? I stunden kunde jag inte avgöra vad som höll på att hända. Eller var det psykologiskt? Panikångest? Men jag kände mig ju lugn? Och sen ännu en tanke: kommer locket under mig att hålla? Hur mycket vikt är det byggt för? Jag låg där och försökte stoppa snurrandet samtidigt som jag föreställde mig själv braka igenom locket och falla handlöst till våningen under. En skiva metall ifrån att försvinna ner i avgrunden. En passande metafor.

Vi spolar framåt till några dagar senare. Jag ligger ner igen, den här gången på en brits på vårdcentralen i Blackeberg, elektroder på bröstet, uppkopplad till en maskin vänd bort från mig. Sköterskan ber mig slappna av, tänka på nåt behagligt. Jag tänker på en Rockefeller Martini. Läkaren kommer in. Blodtrycket som tagits tidigare hade ändå varit perfekt (läkarens ordval), pulsen hade ändå varit fantastisk (mitt ordval), så jag beredde mig på ett ”Utmärkt! EKG:t visar att du är en frisk och spektakulär människa!”. Därför kunde jag knappt ta in det när hans mun istället formade orden ”Ditt EKG ser inte helt bra ut. Du behöver åka upp till Sankt Görans på en gång”. Jag fick vänta i korridoren på att han skulle skriva en remiss åt mig. En tant satt redan där och väntade. Snart kom han ut och hämtade mig ”Thomas, kom in”, sa han, och visade in mig till hans mottagningsrum. Tanten bakom mig klagade: ”När får jag komma in då?”. Läkaren svarade kallt: ”Snart. Vi tittar på ditt öra snart.”, och stängde dörren om oss. En känsla av nödsituation. Han stod där med ett kuvert i handen. ”Här”, sade han, ”ta det här kuvertet och åk på en gång till akuten på Sankt Görans och visa upp det. Jag har pratat med kardiologen, de är beredda på att du kommer in.” Sen fortsatte han med att berätta vad han hade sett på mitt EKG. Q-vågor. Ödesdigra Q-vågor som tyder på att jag kan ha haft en hjärtinfarkt.

Jag sätter mig på tunnelbanan. Funderar. Kan det ha varit en hjärtinfarkt jag fick i tornet den där dagen? Vad innebär det? Vad gör jag med den informationen? Hur ska jag förändra mitt liv? Kommer jag kunna dricka fler Rockefeller Martinis? Jag känner mig förvirrad, glömmer bort i perioder var Sankt Görans sjukhus ligger, vid vilken station man ska gå av, hur man byter till blåa linjen. Framme vid sjukhuset vandrar jag fram och tillbaka längs byggnaden tills jag hittar entrén till akuten. Anmäler mig i receptionen, lämnar över kuvertet, sätter mig ner och väntar. ”Thomas”, ropar en röst efter nån minut. Jag ser mig omkring. Ingen i närheten. Inbillade jag mig? ”Här är jag”. Kvinnan i receptionen står och vinkar. Jag går dit. ”Är det okej om vi berättar att du är här om nån frågar?”, undrar hon. ”Ehm….”, svarar jag. Det blir tyst en stund. ”Vad sa du?”, frågar jag. Hon upprepar, jag svarar ja. Jag kommer in i ett annat väntrum. ”Thomas”, ropar en röst efter nån minut. Jag ser mig omkring. Ingen i närheten. Igen?? ”Här är jag”. En sköterska står och vinkar i dörröppningen. Jag följer med henne till nästa rum.

Vi spolar framåt. Jag ligger på en brits igen. En fransman till kardiolog tittar på mitt hjärta med ultraljud, vänder skärmen så jag kan se hjärtat slå. Han berättar hur hjärtat funkar och hur piggt och friskt just mitt är. Jag mumlar nånting om Q-vågor. Han kontrar med ”Det där kan du glömma” med sin franska brytning och sätter igång och berättar varför. Sen kommer provsvaren från ett blodprov som togs när jag kom in. Allt ser normalt ut, allt är bra. Jag är frisk. Fransmannen råder mig att inte jobba så mycket. Vi skakar hand och säger hejdå. Jag går till caféet i huvudentrén, köper en kaffe, sätter mig ner och tittar på patienter som kommer och går. Jag rensar kalendern, sjukskriver mig för en vecka framåt. Okej, nya premisser, tänker jag. Jag är inte odödlig. Nånting måste förändras.

Written by Wedérus

4 oktober, 2017 at 16:55

Publicerat i Wederus

Witnessing the majesty

leave a comment »

Jag hade sökt mig till klipporna vid vattnet för att hitta en avsides plats att tillbringa natten på. Klipporna formade som en liten halvö en bit ut bort från resten av staden. Solen höll på att gå ner – snart skulle det vara becksvart runt mig, så jag skyndade mig för att duka fram det jag köpt på apoteket inne i stan för min tänkta operation: en spetsig pincett, sårdesinfektion, värktabletter. På undersidan av min fot hade jag sju svarta prickar, var och en en tagg från den sjöborre som jag klivit på i havet under dagen. Jag gjorde rent kring taggarna med sårdesinfektionen, började gräva med pincetten för att få ut dem. Insåg snart att det var lönlöst. Taggarna var onåbara, de hade trängt sig in i foten utan att ens ha lämnat några synliga öppningar i huden, och ju mer jag försökte få ut dem desto mer skadade jag bara foten och ökade risken för infektion. Så jag tog ett par värktabletter och lät det vara, gjorde i ordning min sovsäck och mitt liggunderlag istället. Marken var hård och vass, stack mig genom liggunderlaget, men det fick lov att duga, tänkte jag.

Mörkret lade sig över klipporna. Havet runt mig svartnade. På andra sidan den lilla bukten fanns det enda ljuset, den upplysta kyrkan Église Notre-Dame-des-Anges de Collioure. Folket hade försvunnit från gatorna, sorlet hade tynat bort. En ensam gatumusiker kom och satte sig utanför kyrkan och började spela på sin gitarr, långsamma, stillsamma melodier. Det var bara han och jag för ett långt tag, skilda av hundra meter vatten, och jag önskade att han skulle spela sina melodier för mig hela natten, men till slut försvann också han. Till höger om mig, i havets kompakta mörker som aldrig tycktes ta slut, anade jag någonting som rörde sig. Ett svagt ljud av något som närmade sig. En svart gummibåt rundade nästan ljudlöst klipporna, sedan en andra, en tredje. Ombord fanns gestalter som knappt syntes – mörkklädda gestalter med svartmålade ansikten. Franska specialstyrkor som hade sitt kommandoträningscenter i staden. Snart försvann de helt in i mörkret.

Mitt enda sällskap var kyrkklockorna som då och då klämtade för mig. För en stund var det behagligt, jag kunde tänka mig att tillbringa natten där. Men jag lyckades inte somna. Min fot bultade och smärtade, sovsäckens oväntade isoleringsförmåga fick mig att svettas och så fort jag drog ned dragkedjan för att släppa in luft beredde jag också väg för en svärm av myggor. Jag bestämde mig för att överge tanken på att sova och bege mig in till stadens gator istället. Jag rullade ihop min sovsäck, tog på mig mina skor igen, klättrade upp från min sänka och gick haltande över stranden till kyrkan och staden bakom den. Ett till gäng mörkklädda specialstyrkor i träning höll på att bära tjocka metallrör från en punkt till en annan. Då och då misslyckades de med sin tystnad när rören slog emot varandra eller marken och ett skarpt metalljud uppstod och ekade mellan husen. Annars var staden tom, tyst, livlös. Jag fortsatte min promenad till den andra stranden, den på andra sidan om borgen. Där var det fortfarande människor kvar. Ett gäng satt på en filt i sanden och åt och drack. Lite längre bort ett par som satt och pratade. I parken ovanför stranden stod några och spelade boule. Jag ställde mig mitt på stranden och tittade ut över vattnet. Jag kunde inte bestämma mig vad jag skulle göra. Tröttheten började komma över mig. Jag ville lägga mig ner, men ville samtidigt inte göra det mitt bland allt folk, jag ville ha något mer avskilt, men jag hade heller inte orken att gå omkring och leta efter något bättre. Så jag blev stående i ett par minuter, oförmögen att välja.

Sedan började jag gå därifrån ändå. Tänkte att jag kanske kunde hitta en bra plats på den första stranden. En man från gänget på filten sa något till mig när jag gick förbi dem. ”Sorry”, sa jag, ”I don’t speak french” och var beredd att fortsätta därifrån. Men mannen svarade på engelska, perfekt engelska, och frågade om jag ville göra dem sällskap för lite mat och vin. Jag var inte hungrig men kunde inte tacka nej. Det visade sig att de var från Nya Zeeland, mannen var en rugbyspelare som numera bodde i Collioure med sin flickvän. Vi pratade länge, de frågade om min vandring, var jag hade varit, vart jag skulle gå härnäst. Jag nämnde att jag klivit på en sjöborre under dagen. Rugbyspelarens ögon lyste upp: ”Did you pick it up and eat it? They’re delicious!”. Han tyckte att jag skulle sova på den strand vi var på av samma skäl som jag inte ville sova där: Det var mitt i den livligaste delen av stan. ”You’re in the middle of the city, you’ve got all the people here, the sunrise will be right in front of you, it’s perfect!”. Och i min trötthet köpte jag hans argument. Så efter att de plockat ihop sina saker och begett sig därifrån lade jag mig till rätta för att sova. Jag ställde in mig på att ignorera folket omkring mig, men såg ändå till att ha min kniv lättillgänglig om det skulle behövas (det gjorde det aldrig). Människor passerade förbi mig ovanför mitt huvud då och då. Folksamlingen uppe i parken växte sig större. De tjoade och skrattade, boulekloten slog mot marken. De höll på i timmar. Framåt 3-tiden var de fortfarande i full gång, och jag bestämde mig för att avbryta mina sovförsök ännu en gång och ta mig till den första stranden ändå. Boulespelarna var de enda som var vakna vid det här laget. Till och med specialstyrkorna var borta från stadens gator. Jag kom till den första stranden, lade mig ner utan att bry mig om att packa fram sovsäcken. Använde min kavaj som täcke. På andra sidan bukten hördes fortfarande boulespelarnas tjoanden. Och med tanken ”Vem spelar boule så här länge?” somnade jag till slut. När jag vaknade några timmar senare var solen på väg upp. Någon höll på att plocka ut stolar till ett kafés uteservering. Det var dags att fortsätta vandringen.

Written by Wedérus

12 december, 2016 at 16:07

Publicerat i Wederus

Sober nights, and Byron on my mind

leave a comment »

Jag kom att tänka på Berlin härom dagen. Månaderna där, livet där. Det märkliga är att jag knappt minns det. Jag gör mina saker nu, går runt i min vardag och sysslar med vad jag än sysslar med och Berlin påverkar mig inte. Jag har ingen relation till staden, längtar inte tillbaka, vet inte varför jag skulle få för mig att åka dit. Om jag skulle berätta min livshistoria för någon, lista händelser, gå igenom vad jag har gjort och varit med om, så finns det en risk att jag skulle glömma att nämna tiden där.

Cork var en milstolpe, inte sant? Girona var en dröm, eller hur? Men Berlin? Hela den vistelsen tycks ha kompartmentaliserats och försvunnit från mitt medvetande. Ett liv så frånskilt och annorlunda detta att det bara inte kan existera i samma tankevärld.

Det är också tjusningen. Ett komplett liv i miniatyrformat. Perfekt, färdigt. En tydlig början och ett klart slut. En värld i en värld. Och nu är den reducerad till en svag förnimmelse, knappt märkbar. Men i bakgrunden finns den där och utlöser plötsliga nostalgiska attacker varje gång RY X – Berlin eller någon av de andra Berlinlåtarna spelas.

Jag vill inte tillbaka. Men jag vill samla på mig fler världar, leva fler liv.

Written by Wedérus

7 november, 2016 at 14:09

Publicerat i Wederus

Your own sleepwalking man

leave a comment »

Är det inte så att det mest revolutionerande man kan göra är att arbeta? Efter att ha brutit med arbete och studier och alla krav och förväntningar, visar det sig att man med frihet bara kommer så långt. Det är gravt överskattat att alltid kunna göra det man känner för i stunden.

Man måste arbeta. Inte bara med det arbete som ger en inkomst, men också med det arbete som rör de och det man älskar. Den perfekta relationen kommer aldrig bara infinna sig utan man behöver arbeta enträget och dedikerat – också när man inte egentligen känner för det. Inte ens det man brinner för, det där kreativa, kommer man särskilt långt med om man förlitar sig för mycket på lusten att skapa. Vem som helst kan arbeta när lusten råkar falla sig på, men det krävs något särskilt för att kunna säga ”Idag känner jag inte för att jobba med min bok, men jag tänker göra det ändå” – eller om det gäller träning eller vad som helst.

Vi kan alla göra det vi har lust med. Det är först när man bestämmer sig för att arbeta med något och fortsätter även de dagar då man inte känner för det som man kommer nånstans.

Written by Wedérus

2 januari, 2016 at 23:51

Publicerat i Wederus

Find me sleeping on my feet

leave a comment »

När jag ser tillbaka på det här året och försöker sammanfatta det verkar det som om det först och främst handlat om återhämtning. Som om jag försökt få igen något jag förlorat, hitta tillbaka till en plats jag inte längre är på. En återhämtning från farmors död eller från Berlin. Eller bara ett försök att för en gångs skull hitta och behålla en stabil position i livet.

2015 har varit en väntan också. Förberedelse hade jag gärna kallat det, men det har snarare varit en väntan. Jag är beredd, men tiden är inte inne än. En väntan på att det ska bli dags att börja vandra de 100 mil som jag längtar så mycket efter. En väntan på nästa projekt.

Men livet har varit vänligt, det kastar mig bara utmaningar som jag klarar av och ibland entusiasmeras av. 2016 ska bli något annat. Mer av allt. Mer arbete, mer aktivitet, mer utmaning, mer kärlek.

Någonstans i bakhuvudet finns tanken att jag inte varit mig själv på sistone. Det är dags att ta itu med det.

Written by Wedérus

16 december, 2015 at 19:04

Publicerat i Wederus

Departure

leave a comment »

Det bruna pianot. Det ständigt ostämda pianot, bortom all räddning. Det med en skada i träet från en tegelsten som kastats in genom fönstret. Farmors piano, det som jag spelade på varje eller varannan gång jag var där. Farmor lagade maten, farfar knappade på sin skrivmaskin på övervåningen. Den världen, den värmen, den tryggheten, så avlägsen. Formella släktmiddagar som man klädde upp sig för. Bordsplacering, finporslin. Morfar håller tal. Farfar utbringar skålar för den som åstadkommit något på sistone. Ett avklarat prov, ett bra betyg, en examen, ett körkort, ett nytt jobb. Middagar som jag tog för givet, någonting konstant och evigt. Där runt bordet skulle vi alltid samlas, där visste man alltid vad man hade att vänta sig. Förrätten och efterrätten ändrades, men huvudrätten var alltid densamma. Alla hade sina roller. Efteråt samlades vi alltid i salongen. Salongen som var andra hälften av samma rum, där vi samlades runt det lilla bordet istället för det stora, satt i soffa och fåtöljer istället för på stolar. Salongen med pianot.

Efter att farmor dog blev det mitt. Var det än hamnar, var det än ska stå var jag än ska bo, kommer det vara en helig relik från en svunnen tid. En magisk portal till en annan värld. Att det inte går att få det stämt längre gör det bara mer magiskt, som om det tappade en kvalitet när farfar dog, när farmor dog, när middagarna upphörde; som om de toner som kommer från pianot nu är de sista spåren som finns kvar. Förvrängda, oklara spår, men fortfarande spår. Rester, magiska rester.

Written by Wedérus

12 oktober, 2015 at 13:59

Publicerat i Wederus