Is this the way to live? Is it wrong to want more?

Jag är 27 år nuförtiden. De senaste åren har mina födelsedagar börjat kännas allt konstigare. På det stora hela är jag nöjd med var jag är i livet i dag, men det kommer liksom som en överraskning att jag ens kan vara 27 år. För några år sedan var det otänkbart, en avlägsen och omöjlig framtid som jag bara kunde fantisera om, en hägring i horisonten som jag aldrig skulle nå. Men nu är jag där. Så kändes det förra året också, och i mindre utsträckning året dessförinnan. Det är inte att jag har något emot att bli äldre – tvärtom så ser jag det som att allt blir bättre ju äldre jag blir – men jag känner en viss sentimentalitet över att jag aldrig mer kan blicka framåt till när jag blir 27. Nu måste jag lägga horisonten ett snäpp längre bort och börja planera inför min 30-årsdag, och jag har stora svårigheter med att förstå hur jag snart kan vara 30.

Jag ser fram emot att bli äldre eftersom jag har en rätt bra vision av mig själv som 30-åring, 32-åring, 35-åring (senare åldrar har jag inte riktigt kommit till i mitt planerande). Jag kommer vara starkare, säkrare, friare, modigare – och det ser jag fram emot. Men samtidigt kan jag inte göra annat än att skaka på huvudet av förbryllan. Hur blev jag så här gammal?

Och återigen: Hur lever man ett liv? Lustigt nog så misstänker jag att jag kommer undra det ända fram till min död. Men det är en misstanke som gläder mig, för det innebär att det finns ett ganska enkelt tema i mitt liv. En röd tråd. Jag bara letar och letar, undrar och undrar, och det är vad jag gör. Det är mitt liv. Sen när man ramar in det och betraktar det från ett avstånd så ser det faktiskt ganska fint ut, och jag kan känna mig nöjd med mitt liv utan förbehåll eller reservationer. Vad som än händer och var jag än hamnar så bär jag alltid det med mig, mitt tema, min mytologi.

Danse Macabre

Oavsett hur du väljer att leva ditt liv så kommer du att ha samlat på dig exakt samma mängd erfarenheter när det väl är över (förutsatt att du lever lika länge oavsett hur du väljer att leva, vilket i och för sig är ett orimligt antagande). Du kan bo i en och samma stad hela livet, i en och samma stadsdel, titta på TV hela dagarna, göra allt sånt som av allmänheten anses vara onyttigt och onödigt men ändå i slutändan ha ett liv fyllt av exakt lika många erfarenheter som den som reser till världens alla hörn, äventyrar, brinner, älskar, gör allt det som av allmänheten anses vara åtråvärt och värdefullt. Skillnaden mellan dessa två liv är helt och hållet fiktiv. Du blandar ihop dina egna värderingar med de som du har påtvingats utifrån. Att tro att det ena är mer meningsfullt än det andra är att lura sig själv. Livet blir inte meningsfullt för att du får ett bättre jobb, att du går klart en universitetsutbildning, att du skaffar familj eller att ditt namn har blivit känt. Om du tror att du har blivit odödlig eller att ditt liv har varit värt något särskilt tack vare att du har skrivit en roman som har lästs av miljoner människor så är du lika fel ute som om du hade byggt ett sandslott på stranden och förväntat dig att det skulle förändra något. Imorgon är sandslottet borta, om några decennier är du borta, och inom ett eller två sekel är du bortglömd. Saker kan ha förändrats tack vare dig, men den förändringen gör inte ditt liv meningsfullt.

Men du kan förstås göra mycket annat för att försöka uppnå meningsfullheten. Du kan arbeta för arbetandets skull. Du kan jobba och slita för att komma upp dig i världen, för att få mer pengar, skaffa större hus och äta på dyrare restauranger. Du kan efter åratal av uppoffringar bli belönad av inte bara högre lön utan också av mer och mer anmärkningsvärda titlar och utmärkelser, av respekt och beundran hos alla de som lider av samma vanföreställning som du. Och sen dör du, och det var det. I bästa fall är du så pass lurad att du kan dö stolt och lycklig över det du har presterat i livet. I värsta fall inser du på dödsbädden att du har sålt ditt liv för pengar.

Du kan viga ditt liv åt välgörenhetsarbete, hjälpa fattiga barn i fattiga länder, ta hand om utrotningshotade djur, eller nöja dig med att bli läkare för att få chansen att rädda liv. Det här är särskilt bedrägliga knep som du kan utnyttja för att få för dig att du gör något meningsfullt med livet. Du gör en skillnad, men skillnaden är inte mer betydelsefull än om du hade ägnat livet åt valfri annan syssla. Du kan starta en familj, skaffa barn i tron om att de ska föra vidare dina gener och ditt liv i all evighet. Men inte heller familjen är en väg till odödlighet eller meningsfullhet. Du tror att det innebär odödlighet bara för att du inte ser eller vill se så långt fram i tiden att det blir uppenbart för dig att också din ätt är dödsdömd. Det kan ta sekel eller millennium innan den försvinner, men den kommer att försvinna. Och ättens liv kommer på håll uppenbara sig som precis lika kort och meningslöst som ditt eget.

Livet och allt det du gör i livet är obönhörligen och oundvikligen meningslöst. Du kommer att dö. Du kommer att glömmas bort. Glöm aldrig det, och försök inte att lura dig till mening, det går inte. Med handen på hjärtat, vet du ens vad du håller på med? Gör du det du gör för att du har valt det, för att du tycker om det, för att det är vad du vill att ditt liv ska handla om? Eller gör du det för att få en klapp på huvudet från dina föräldrar eller din partner eller dina vänner eller dina bekanta? Det finns inget sen. Om du inte tycker om ditt liv idag, ändra på det eller börja att planera att ändra det – och gör det fort, innan du fastnar.

Livet är meningslöst. Allt är meningslöst, men det gör också allt meningsfullt. När all mening har berövats från allt det som livet rymmer så uppenbarar sig plötsligt något fantastiskt inom dig. Från denna brutala och kaotiska värld dyker det upp hos dig något som inte existerar någon annanstans. När du har kommit över chocken från insikten om att du har slängt bort de senaste åren av ditt liv på något som du trodde var meningsfullt men som inte var det slås du av en annan insikt: Du själv skapar all mening som behövs. Du luras inte att tro att den innebär meningsfullhet i sig, för du ser klart och tydligt hur ingenting kan vara meningsfullt. Men du vet att den finns och du vet att den kommer inifrån dig och att den ger livet sitt värde. Det glöder om den i dina ögon när du märker att den ger liv åt det som tidigare var dött. De mest triviala saker får ett skimmer om sig och du förstår att du skapar allting själv och att det som andra säger är meningsfullt bara är en illusion.

Du börjar älska livet för den mening du ger det. Du följer din egen mening i varje nyckfull vändning den tar. Du känner dig upprymd och fri. Fri att göra det du vill. Fri att byta jobb, behålla jobbet, byta miljö, stanna kvar, börja om från noll, vara lojal mot dig själv, vara illojal mot dig själv, arbeta och träna disciplinerat eller sova bort hela dagar. Du märker att vad du än gör, vart du än går, så har du alltid meningen vid din sida.

To trust my words and trust their meaning

Jag har svårt för att veta vad det ska bli av mig och mitt liv. Jag har flera bra uppslag, men jag saknar ett riktigt kall. You know? Och att doktorera vore det minst intressanta alternativet. Om fyra månader kommer jag i bästa fall vara klar med min masteruppsats, hur underlig och främmande den tanken än må kännas just nu, men det är inte som att jag kommer ha åstadkommit något särskilt viktigt. Och jag får känslan av att forskandet kanske aldrig kommer verka viktigt. Jag förutspår att jag mest kommer doktorera för att det är trevligt och mysigt, men det kan kanske aldrig komma något nytt eller betydelsefullt ur det för min egen del. Och då är jag tillbaka på ruta ett och virrar runt och undrar: Vad är då betydelsefullt?

Jag vill bara göra massa saker. Måste sakerna hänga ihop?

Med minsta möjliga planering lämnade jag just in en plan över min uppsats som innebär att jag måste åka tillbaka till Japan för att göra en del av min studie. Det är ju sånt jag gillar, när det bara blir sådär. Plötsligt: en känsla av kall, plikt och äventyr. Inte för uppsatsens skull, inte för själva ämnets skull, inte ens för Japans skull. Nej, för berättelsens skull. För att det händer saker och för att dessa saker öppnar upp för andra saker att hända. Där har vi det viktiga, något så flyktigt att det inte ens går att titta på det utan att det ska försvinna. Som en ram av guld som plötsligt förgyller hela livet, världen, scenen. Och som lika plötsligt försvinner igen. Det betyder förresten att det inte spelar någon roll vad jag sysslar med. Jag kan lika gärna doktorera.

I höst vill jag skriva min roman. Inte för skrivandets skull utan för berättelsens, projektets, guldramens skull. Och jag vill göra det på Cuba, Hawaii eller i Chicago. Och nu är jag på ett hotellrum i Umeå. Saker och ting behöver kanske inte hänga ihop.

Taken by the night

I dag bestämde jag mig för att försöka mig på att promenera runt hela ön. Det var ingen omöjlig uppgift eftersom ön bara har en omkrets på tre mil – dock en väldigt tidskrävande uppgift, så jag tog bussen en bit av sträckan när jag väl råkade vara vid en busshållplats då den passerade. Bussarna går förresten bara en gång var annan eller var tredje timme från hållplatserna, så det är ett ganska stort företagande att ta sig till andra sidan ön om man inte har bil och inte vill promenera hela dagen.

Under min vandring höjdes mitt tycke för ön ytterligare ett snäpp. Det häftigaste är alla förstörda och tomma byggnader som står kvar sedan utbrottet år 2000 och 1983. Särskilt häftigt var det att vandra runt på den bädd av lavasten som begravde en hel by vid ett av utbrotten. Det är väldigt Silent Hill-igt. Nu fattas bara att det ska dyka upp massa förvridna och ondskefulla barnmonster efter skymningen. Det var bland annat en skola som begravdes av lavan, så det är inte helt uteslutet att det kan bli så.

En annan sak jag uppskattade var högtalarsystemen som finns precis överallt på ön. Ganska ofta, inte bara vid hel timme då och då under dagen som jag trodde först, så hördes ett meddelande eka ut över landskapet där de stundande farliga områdena på ön utannonserades. Tyvärr förstod jag aldrig vilka områden som nämndes, så jag vet inte om jag under dagen råkat vara vid något av dem. Det var hursomhelst väldigt Battle Royale av dem. Danger zones liksom. Och ön liknar förresten den i filmen på många sätt.

Jag undrar hur det är att bo här med detta ständiga hot om vulkanutbrott hängande över sig. Vulkanen får tydligen ett utbrott ungefär var 20e år, så folket måste ändå vara hyfsat beredda på att det kan hända närsomhelst, och då måste de vara beredda på att lämna allt de äger och fly härifrån. Sen det där med att alltid behöva ha koll på var ens gasmask är också, och lyssna på alla varningarna som sänds ut – det måste krävas en viss mentalitet för att bo här.

Ett nytt oväder är på väg in mot ön. Hela horisonten är helt kolsvart och det blixtrar och mullrar en väldans massa. Om några timmar borde det vara här. Jag hoppas att jag inte blir strandsatt här. Men å andra sidan så hoppas jag ju att jag blir det.

Welcome to Bright Falls

Jag kom fram till ön i morse klockan 05.00 och hade ingen aning om vad jag hade att vänta mig. Av någon anledning var det nästintill omöjligt att hitta någon information om boendealternativen på ön innan jag åkte från Tokyo. De få hemsidor jag hittade var uteslutande på japanska, och någon onlinebokning var det aldrig tal om. Så jag kluddade ner några telefonnummer till potentiella hotell och tänkte att jag i värsta fall kunde försöka mig på att ringa något av dem om jag inte hittar något hotell när jag väl kommit fram till ön. I det fina scenario som jag hade tänkt ut skulle jag kliva i land i gryningen, solen skulle skina, fåglarna kvittra och jag skulle glatt och sorglöst vandra omkring i byn och hitta massvis med hotell.

Men så blev det inte alls. Det var kolsvart ute när jag klev i land, regn och storm. Och där stod jag plötsligt på en pir, såg ingenting, visste inte vart jag skulle ta vägen och behövde snabbt söka skydd nånstans. Resten av passagerarna som klev av på ön skyndade sig bort från piren och gick ombord ett par bussar som stod och väntade i hamnen. Några andra blev hämtade av bilar. Jag övervägde att hoppa på en av bussarna, men mindes också att de få hotell som jag hade hittat alla låg hyfsat nära hamnen, så om jag gick ombord på en buss skulle jag visserligen få skydd från vädret och kanske kunna få vägledning av chauffören eller någon av passagerarna, men jag skulle också garanterat hamna längre bort från hamnen – och därmed, för allt jag visste, också längre bort från hotellen. Jag hade heller ingen aning om hur stor ön var och ville inte riskera att bli ännu mer vilsen i en ännu mer avlägsen del av den.

Jag lät alltså bussarna köra ifrån mig. Och samtidigt hade färjan bakom mig börjat röra sig också. Rätt vad det var så stod jag där i mörkret helt ensam, med regnet som piskade mig i ansiktet. En bit bort, upp för en backe, såg jag bland alla mörklagda byggnader en där det lyste lampor – jag började gå ditåt. När jag kom fram såg jag genom glasdörrarna vad som såg ut att vara en väntesal – det stod ett tiotal bänkar uppradade, alla vända mot ett stort fönster som vette mot piren som jag kom från. Men det var ingen där.

Nu började det kännas lite härligt filmläskigt. Ni vet, hjälten kommer till en för honom okänd ö, blir strandsatt där under en längre tid på grund av en storm, upptäcker att mystiska saker sker på ön, och så vidare.

Jag lade ifrån mig min väska och såg mig omkring i salen. Det var inte helt givet ändå att det faktiskt var en väntesal öppen för allmänheten. Till skillnad från terminalen i Tokyo så fanns det inga skyltar med ankomsttider eller engelska instruktioner för hur man skulle gå till väga. Bara några lappar på japanska här och var på väggarna.

Min backup-plan i händelse av att jag faktiskt inte skulle hitta något hotell på ön var att ta färjan tillbaks till Tokyo klockan 14 – det gick bara en per dag, så det var viktigt att jag inte missade den. Men det skulle alltså betyda att jag hade nästan nio timmar på mig att lösa situationen. Inga problem. Nu hade jag dessutom tak över huvudet.

Så jag tog fram mitt anteckningsblock och min mobil och började ringa de nummer som jag hade där. På dålig japanska med en skvätt engelska inblandat lyckades jag göra mig något sånär förstådd. Ingen kunde prata engelska. Och ingen hade något rum för natten. När jag nått det sista telefonnumret på min lista lade min mobiltelefon av – batteriet var urladdat. Så jag började springa omkring där i salen på jakt efter ett eluttag, vilket jag snart nog hittade och satte mobilen på laddning. Jag ringde numret igen och försökte göra mig förstådd med ytterligare en människa. Och den här gången hade jag tur, hon hade ett rum till övers. Hon bad mig att stanna kvar där jag var så skulle hon komma och hämta mig.

Det dröjde inte länge innan hon kom och hämtade mig och körde mig till hennes pensionat, Santomo. Väl där blev jag tilldelad ett klassiskt japanskt rum, ett sånt utan några som helst möbler förutom ett litet bord i mitten av rummet, och med tatamimattor och futonsäng. Medan regnet slog mot fönstret lyckades jag sova lite grand innan jag väcktes av det högtalarsystem som tydligen är utspritt över hela ön. Lite då och då, vid hel timme, ljuder en liten trevlig signal följt av en röst som säger något på japanska – troligen något om den rådande koncentrationen av svaveldioxid i luften. Dessvärre vet jag ju inte vad de säger, så jag vet inte om jag ska ta på mig gasmasken eller inte. Dessutom finns det här och var uppsatt lampor som blinkar i olika färger – antingen blått, gult, grönt eller rött, vilket också anger koncentrationen. Rött är väl den som man ska akta sig för. Hittills har jag bara sett gult.

Efter en promenad på ön verkar den bara än mer mystisk, med sina svarta stränder och döda träd. Så alldeles nyss gick jag till receptionen och lät förlänga min vistelse.

 

And don’t forget to breathe

Klockan 11.40. Shinkansen Hikari 469 på väg till Kyoto.

Mötet med mig själv har gått som planerat. Förra gången jag var här var allt så väldigt överväldigande, främmande och skrämmande. Jag minns hur ensam jag kände mig, särskilt de första dagarna men också emellanåt under hela av vistelsen. Och jag räknade dagarna till min hemresa. Jag såg aldrig fram emot någonting under själva vistelsen, jag såg bara fram emot att åka hem. Visserligen hade jag ingenting planerat som jag skulle kunna se fram emot, men jag hade lätt kunnat ordna det om jag bara hade ansträngt mig lite.

Nu känns det helt annorlunda. Förutom att resan hit varit så obekväm som en lång flygresa ska vara så har övergången från Sverige till Japan varit helt och hållet sömlös känslomässigt. Jag känner mig inte isolerad av att vara långt hemifrån, det oroar mig inte att jag inte kan språket eller att jag är här själv – faktum är att ingenting oroar mig eller har oroat mig ända sen jag bokade min resa. Jag vet ännu inte var jag ska bo i Kyoto, Osaka, Hiroshima och Nagasaki. Jag vet inte om jag lyckas komma tillbaks till Tokyo inom giltighetstiden för mitt tågpass. Jag vet inte hur jag ska ta mig till Miyakejima eller om jag kan hitta nåt boende där. Det finns massvis med saker som jag inte vet och som skulle ha oroat mitt sju år yngre jag – men inte mitt nuvarande. 

Jag har aldrig känt mig så hemma i resandet som jag gör den här gången. Och jag ser fram emot alla anhalterna på min resa, särskilt mycket Gunkanjima och Miyakejima. Av någon anledning har dessa två öar tornat upp sig som två mastodonter till resmål, själva huvudsyftet med resan. Kosta vad det kosta vill. Resten av resan är bara för- och efterspel.

Och för första gången utomlands ser jag inte fram emot min hemresa. Jag reflekterar överhuvudtaget inte över hemresan. Den dagen kommer att komma. Men idag är jag här. Ungefär så. Som om det gör detsamma om jag är här eller hemma. Om jag är hemma så gör jag saker som man kan göra där. Om jag är här så gör jag saker som man kan göra här. Skillnaden är bara att jag är här mindre ofta, så det är lite coolare här. Jag gillar den känslan.

Kazumi påpekade dock en sak som inte har förändrats hos mig: When you were here last time, you always wore black. And now, you always wear black.

 

 

Later into the night

Jag kom hit så himla plötsligt. All förberedelse som jag hade tänkt hinna med gick helt och hållet om intet på grund av min hastiga flytt till den nya lägenheten. Jag hann knappt ens reflektera över att jag skulle åka till Japan förrän jag var där. Här. Och nu ligger jag i samma villa, samma rum, samma säng som för sju år sedan. En hel värld har passerat förbi sedan dess, och allt är så bisarrt att jag knappt kan tro att jag är här på riktigt.

Min återvändo har i min egen tankevärld blivit långt mer hypat under de senaste åren än den första resan var, trots att jag är mycket mindre Japanofilisk nuförtiden. Jag har drömt drömmar om min återvändo betydligt fler nätter än antalet dagar som jag faktiskt tillbringade i Tokyo när jag var här sist. Japan har fått en helt annan innebörd för mig under de här åren, förvridits och förvrängts från sitt sanna och verkliga jag och istället blivit ett mytomspunnet land som jag bara kan nå genom drömmarna.

Nu när jag är här på riktigt kolliderar de två länderna med varandra, och allt känns därför helt och hållet overkligt – till och med mer overkligt än drömmarna. Det land som jag drömde om finns inte, men det gör knappast heller det land som jag en gång besökte. Var jag befinner mig nu vet jag inte.

Eftersom jag inte hann göra några förberedelser inför resan så kollade jag aldrig upp hur man tar sig till Kashiwa från Tokyo. På väg in till stan från flygplatsen insåg jag detta men tyckte att jag ju kanske kunde minnas rutten från min förra vistelse. Väl nere i tunnelbanesystemet slogs jag av hur massivt det är, och av alla hundratals stationer kände jag inte igen en enda station som skulle kunna ha med Kashiwa att göra. Jag tog mig dock till Ueno först för att det fick en liten klocka att klämta någonstans i bakhuvudet. Där blev jag lika överrumplad och förvirrad igen, men kunde till slut urskilja ett stationsnamn som jag hade ett vagt minne av: Kita-senju. Så jag tog ett nytt tåg till Kita-senju, utan att veta säkert varför jag kände igen det namnet eller var jag kunde ta mig därifrån. Väl där fick jag gå omkring och leta bland alla tåg och kartor och skyltar ett bra tag innan jag fastnade för ett tåg med en slutdestination som jag trodde mig känna igen: Toride. Och två stationer senare var jag mirakulöst nog framme i Kashiwa.

Nu är det dags för välförtjänt sömn efter resan hit. Imorgon väntar Tokyo.

Oraculum

19.27 lokal tid, Moskva.

Inte ett enda leende får man från ryssarna på flygplatsen. Däremot får man gratis Internet.

We could wait forever

Klockan 11.18. Utanför gate F62. Ett dimmigt Arlanda.

Fram till i dag har jag ansträngt mig lite och lyckats hålla mig undan från Trent Reznor och Atticus Ross” soundtrack – av den finurliga anledningen att jag behöver ha för mig tidigare ohörd musik att spela in min vistelse i Japan på. Så att säga. Det är inte så ofta som en bra artist släpper ett nytt alster så bra timat till en utlandsresa, jag minns inte ens om det nånsin har hänt – så jag har höga förhoppningar på att den här inspelningen kommer bli särskilt stark. Dessutom bör Trent Reznors musik kunna bidra till en rätt bra stämning. I bästa fall kommer jag om en massa år kunna lyssna på soundtracket och omedelbart och obönhörligen föras tillbaka till just den här Japanresan, i känsla, humör, minne och intryck. Därav min beskrivning av det som en inspelning. Det fungerar inte lika bra med musik som man redan har hört – ungefär som att spela in en film på ett gammalt och slitet VHS-band – och eftersom inspelningen blir bättre ju mer man lyssnar på musiken under själva vistelsen, som om man långsamt och mödosamt ristar in känslorna i musiken ton för ton, ackord för ackor, så behöver det vara något som man gärna har på repeat. Sen beror inspelningens kvalitet också på själva upplevelsens känslomässiga styrka, så klart – ju starkare upplevelse desto bättre inspelning.

Sist jag åkte till Japan tog jag med mig fruktansvärt mycket musik. Tio cd-skivor fullmatade med massvis av soundtracks i mp3-format. Men det var för mycket, inspelningen blev vag och utspädd bortsett från tre låtar som jag minns väl men som jag inte kan namnen på. Den första var från Danny Elfmans Spider-Man som jag lyssnade på fanatiskt medan jag var i Shibuya (har jag för mig) och tyfonen slog till mot staden med all sin kraft och jag gick omkring på översvämmade gator och kände mig som en oövervinnerlig hjälte. Men det är den enda från själva vistelsen. De andra två, en från Once upon a time in Mexico och en från Bladerunner, slungar mig istället tillbaka till flygplatsen på väg hem från Tokyo: en helt och hållet omedveten inspelning eftersom jag medan jag sprang och gick och virrade runt på flygplatsen bara lyssnade på dessa två om och om igen för att slippa riskera besväret att bläddra runt bland alla låtar utan att hitta något som passade situationen bättre. Dessa två passade flygplatsen bra, så jag behöll dem. Och nu är de för alltid flygplatsmusik.

Auld lang syne

Jag gillar den där apokalyptiska känslan av att vara ute ett par timmar före midnatt på nyårsafton. Gatorna är fortfarande öde; överallt hörs dova smällar eka mellan byggnaderna: